Vår och rosétid – återigen. Jag är ju ett stort fan, inte minst sedan jag skrev en bok om det rosa vinet för fem år sedan. Sedan dess har rosévinet utvecklats på olika sätt: De flesta roséviner i världen har blivit ljusare, med vinerna från Provence som förebilder. Ett litet men naggande gott gäng producenter vågar sticka ut med rejält mörka eller grumligt ofiltrerade viner enligt ”naturvins”- filosofin. Ett annat gäng visar att det faktiskt går att ta betalt för rosévin. Och slutligen har det blivit trendigt med lagrad rosé. Det mest kända exemplet är väl Viña Tondonia, vars Gran Reserva Rosé släpps efter drygt 10 års lagring. För ett antal år sedan var det få som brydde sig, men numera ringlar köerna långa när vinet släpps – om det ens når butikerna. I år blev det en webblansering på Systembolaget, där det moderat prissatta vinet sålde slut innan jag ens hann säga Rioja.

Därför är jag glad över att ha ett par flaskor hemma i källaren, plus några andra finroséer som har legat några år. För visst kan man lagra rosé, precis som man kan lagra vitt och rött vin. Grejen är bara att många roséviner tillverkas för att de ska drickas unga – såklart eftersom de flesta roséer klunkas direkt när de kommer ut på marknaden. Det märks när jag provar igenom de cirka 200 roséviner som här kokats ner till 30 favoriter. Vissa känns gamla med bara ett extra år på nacken och har inte tillräcklig kraft för att kunna lagras någon längre tid.

Stor smakupplevelse

Men andra har det, och det är dessa du ska testa att lagra. Färgen spelar inte så stor roll; det ljusa rosévinet bör dock ha ganska hög syra för att kunna läggas på hyllan. Det mörkare rosévinet bör
både ha hög syra och kanske till och med lite tanninstruktur från druvskalen för att hålla. I övrigt krävs många härliga aromer i vinet som med tiden kan övergå till läckert nötiga toner, lite torkad frukt och tobakskrydda. Så våga lagra ditt rosévin till nästa år, eller näst- nästa. Då kan det mogna rosévinet ge en minst lika stor smakupplevelse som det vita eller röda.