Jorden runt med PINOT NOIR

Visste du att ... ... pinot noir förmodligen fått sitt namn för att den mogna klasen liknar en knubbig tallkotte i formen? Pine betyder nämligen tall.

Bourgogne må vara pinot noir-druvans historiska hemvist, men vad gör man när vinerna därifrån knappt går att få tag på för en rimlig peng längre? Jo, letar på andra platser. Följ med Gourmets Anders Melldén på en resa jorden runt med pinot noir.

Minns mitt första glas röd Bourgogne. Jag var inte imponerad – surt, lätt och ganska dyrt vin. Ja, det tog lite tid innan jag förstod mig på vinerna av pinot noir från det franska distriktet, men när jag väl gjort det var jag fast. Och det var inte bara min egen smak som hade förändrats eller anpassats.

Det hände även något där under 1990-talet och millenniets första år. För visst har det sedan länge funnits fantastiska producenter i Bourgogne, men det har också funnits många mediokra som levt på ett rykte de själva sällan levde upp till. Ett rykte baserat på vinerna från områdets bästa vingårdslägen, premier cru och grand cru, lägen som bara står för några enstaka procent av distriktets hela produktion. Som världen länge suktat efter men som få haft möjlighet att dricka.

När 2000-talet inleddes skedde flera generationsväxlingar hos producenterna, och en kvalitetssatsning inleddes hos såväl små som stora. Plötsligt gick det att njuta av personligt smakrika viner även om de ”bara” gick under enklare beteckningar som Bourgogne Rouge, utan någon cru-status. Samtidigt hade kalifornierna börjat få kläm på pinot noir, och den amerikanska marknaden som sett filmen Sideways där pinot noir-druvan hyllas nöjde sig inte med inhemska viner utan ville testa originalet. Efterfrågan på de exklusivaste Bourgognevinerna ökade ytterligare, och i dess svans sålde även de enklare men numera välgjorda från övriga delar av distrik- tet lika bra. Medan prisutvecklingen på rött vin från Bordeaux och Bourgogne följdes åt uppåt fram till 2012 har Bordeaux sedan dess stått ganska stilla medan Bourgogne fortsatt att öka stadigt.

Och eftersom Bourgogne är så speciellt – ett distrikt med i stort sett en enda rödvinsdruva där skillnaderna enbart handlar om växtplats och producent – har såklart fler velat vara med på tåget och göra sin version av pinot noir. Alternativen har de senaste decennierna dykt upp från såväl andra delar av Frankrike som andra delar av vinvärlden.

”Djävulens druva” har den kallats, eftersom den utmanar odlare och producenter som få andra druvsorter gör. Många fler arbetstimmar krävs för att få fram ett hyfsat pinot noir-vin än ett av exempelvis merlot. Orsakerna är de som också blir pinot noirs främsta egenskaper. Den växer inte särskilt kraftfullt men mognar tidigt och trivs därför bäst i svalt och torrt klimat där den hinner få så mycket aromer som möjligt innan syranivån börjar gå ner. Dess tunna druvskal rymmer relativt lite av antioxidanterna färg och tannin, vilket gör den mycket känslig för både frost, stark sol, svampangrepp och sjukdomar.

På samma gång är det också de tunna druvskalen som ger vinet dess delikata, ljusröda färg och måttliga strävhet. Egenskaper som i sin tur skapar transparenta viner som avslöjar både växtplats, tillverkningsmetoder och lagringssätt. Det går därför inte att slarva med pinot noir – druvan fortsätter att utmana ända in i vineriet.

Väl där används ofta lite speciella metoder. Exempelvis låter en del producenter hela klasar med druvstjälkar och allt följa med ner i jäskaret, som ofta är ett öppet kärl inte sällan tillverkat av trä. Stjälkarna kan ge vinet den extra lilla tanninskjuts och struktur som druvskalen saknar, men det finns flera anledningar. Varma årgångar kan stjälkarna exempelvis få ner den potentiella alkoholhalten något. För pinot noir är som sagt transparent, och blir alkoholhalten hög är det lätt att vinet upplevs som eldigt. Därför försöker många pinot noir-producenter i soliga områden skörda så tidigt som det bara går, ibland tyvärr med minskad doft- och smakrikedom som följd.

För det är annars ytterligare ett kännetecken som fått så många att förälska sig i pinot noir-vin. Trots den delikata färgen finns en parfym som för tankarna till högsommarens bärskörd. Här finns jordgubbar, hallon och körsbär – ibland också drag åt slånbär eller lingon. Dessutom finns vanligtvis en blommig ton av viol eller ros som kompletteras av kryddighet från fatlagring, som dock inte får bli för dominant då den lätt döljer de fruktiga aromerna. Med lite ålder utvecklas en större kryddighet av kanel och kryddnejlika som till slut övergår i toner som liknar viltkött och höstskogens regnvåta löv.

Ett tidigt alternativ till Bourgognevin föddes i den amerikan- ska delstaten Oregon. När regionen Willamette söder om Port- land introducerades på allvar för vinvärlden hade Napa Valley i Kalifornien redan lagt beslag på Bordeauxdruvorna med cabernet sauvignon i spetsen. Willamette valde istället Bourgogne som förebild, med vita viner av chardonnay och röda av pinot noir. Men det handlade inte enbart om att särskilja sig från Napa, utan också om förutsättningar. Den gamla vulkanjorden är rik på järn, något som passar pinot noir perfekt. Dessutom blåser friska och avsvalkande vindar från Stilla havet genom öppningar i de annars så skyddande Kaskadbergen.

Idag är de flesta överens om att Oregon intar silverplatsen i världen efter Bourgogne när det handlar om elegant men komplex pinot. Här började allt med en annan pinot, nämligen pinot gris, men på 1960-talet startade David Lett Eyrie Vineyards, som sedermera skulle bli känt för pinot noir. Idag finns hundratals producenter, de flesta små, som gör fantastiska viner av druvan. En del av dem når upp i samma prisnivå som Bourgognes premier cru-viner, men det går fortfarande att göra fynd.

På senare tid har Oregon emellertid fått konkurrens, inte minst söderut. Kalifornien ansågs länge vara alltför varmt för pinot noir. Försök gjordes, men vinerna blev ofta syltiga i smaken och ganska ointressanta i jämförelse med vad som fanns på marknaden. Tidigare nämnda Sideways gjorde succé på bio världen över, och i filmen hyllades pinot noir i allmänhet och området där Miles och Jack reste runt, vid staden Santa Barbara, i syn- nerhet. Att pinot noir fick ett nytt fäste här var alltså inte så konstigt. Här har vin gjorts sedan 1700-talet, men det var från mitten av 1970-talet som kvalitets- vintillverkning kom igång. De kommande decen- nierna blev en riktig vin-boom. Rhônedruvor som syrah var och är fortfarande populära, men år 2001 skapades ursprungsbeteckningen Santa Rita Hills där fokus låg på pinot noir och chardonnay.

På 40 år har antalet vinerier tiodubblats till dryga hundratalet, och pinot noir ligger tvåa på odlingstop- pen efter chardonnay. De första pinot noir-viner jag drack härifrån var emellertid extremt koncentrerade, alkoholrika och peppriga – blint var de lätta att ta som syrah. Numera är den risken inte särskilt stor, istället står vinområdena vid Santa Barbara – Santa Rita Hills, Santa Maria och Santa Ynez med odlingsplatser som Sanford & Benedict och Bien Nacido – för några av världens bästa pinot noir-viner utan att för den skull kosta skjortan.

Ja, säga vad man vill om amerikaner, men de nöjer sig sällan med ”second best”. Forskning kring kloner
av pinot noir har pågått i hundra år i Kalifornien, och i norra delen av staten, runt San Francisco, visade producenter som Josh Jensen på Calera, Cecil DeLoach, Kistler och sedermera David Hirsch att Mount Harlan, Russian River och Sonoma Coast också var utmärkt pinot-land. Det gällde bara att hitta svalkan från havet eller höjden, och att närma sig druvan på rätt sätt, med rätt skördetid och rätt teknik. Vissa de-
lar av Sonoma står numera för några av världens mest eftersökta pinot noir-viner, och även om prisbilden
kan vara hög är de generellt sett billigare än Bourgognes likar.

Hav, höjd och svalka blev många andra länders väg till bra pinot- land. Chiles kustområden och norra respektive södra dalar är idag landets mest kända för pinot noir, där bland annat Cono Sur länge arbetat med druvan och har ett speciellt vineri dedikerat till den.
I Argentina hittar vi fina exempel på pinot noir från de sydliga och därmed svalare områdena i Patagonien, och far vi sedan över havet till Sydafrika presenterar svalare kustområden som Elgin och Walker Bay goda exemplar. I Walker Bay ligger Hemel-en-Aarde, där ett samarbete mellan Bourgognes Paul Bouchard och Sydafrikas Peter Finlayson 1989 la grunden för många härliga pinot-upplevelser.

I Australien är sydliga områden som Yarra Valley, som tidigare vinskribenten James Halliday gjorde världskänt med sitt Coldstream Hills 1985, och Adelaide Hills idag vanliga ursprung för högkvalitativ pinot noir. Även Tasmaniens havsnära och svala vingårdar har visat att de kan ta hand om den känsliga druvan. Men det är ännu längre bort, på Nya Zeeland, som pinot noir verkligen har fått fäste.

I Hawkes Bay lär pinot noir ha planterats redan i slutet av 1800-talet. Det var dock först i början av 1970-talet som fler fick upp ögonen för den. Under samma decennium lär tulltjänstemannen Malcolm Abel ha omhändertagit sticklingar av pinot från kultför- klarade Bourgogneegendomen Domaine de la Romanée-Conti som en hemvändande passagerare försökt smuggla in. Abel som hade egen vingård tog tillvara sticklingarna och planterade dem i sin egen jord.

Den lilla staden Martinborough på södra delen av Nordön blev centrum för pinot under 1970-talet i och med en handfull odlare. En var Clive Paton på Ata Rangi Winery, som även planterade Malcolm Abels klon av druvan. Idag är områden som Marlborough och Central Otago, med välkända producenter som Felton Road, också pinot-land. Druvan har gått från blygsamma 140 hektar i hela landet i slutet av 1980-talet till över 5 000 hektar numera. Det innebär att det är Nya Zeelands näst mest planterade druvsort efter sauvignon blanc.

Stilmässigt är de nyzeeländska pinot-vinerna ganska intensiva, aromatiska och kryddiga. I lägre prisnivåer är de generellt sett välgjorda och goda exempel på ”Nya världen-pinot”, medan högre prisnivåer lätt kan lura dig till de högre klasserna i Bourgogne. Jag har själv suttit på blindprovning där hela sällskapet placerade

»MINNS MITT FÖRSTA GLAS RÖD BOURGOGNE.«

Schuberts Block B Pinot Noir från Martinborough som premier eller grand cru-Bourgogne. Intressant i sammanhanget är att en flaska Block B ligger på cirka 450 kronor, fem till tio gånger mindre än vinerna det jämfördes med.

Tillbaka i Europa. Även här har pinot noirs succéartade eriksgata de senaste decennierna lett till stora smakupplevelser, inte minst från länder som Slovakien, Ungern och Slovenien. I området runt staden Gorizia på gränsen mellan Italien och Slovenien har jag smakat härlig pinot noir, likaså från gränslandet mellan Slovakien och Ungern, där till exempel producenten Bott Frigyes gör riktigt bra pinot. Österrikarna kallar druvan blauburgunder eller blauerspätburgunder och gör fantastiska exemplar. I blindprovningar har både Weininger, Markowitsch och Reinisch visat framfötterna. Likaså i nordligaste Italiens Alto Adige produceras fin ”pinot nero” från svala bergsområden.


Craggy Range i Wairarapa där Martinborough tidigt blev fäste för pinot noir.

I Tyskland kallas druvan spätburgunder, men numera är det allt fler som väljer att skriva det internationellt mer gångbara pinot noir på etiketten. Här har druvan på senare år blivit så populär att det bara är riesling som har större odlingsareal. Tysk pinot brottas i mitt tycke fortfarande med att komma i balans med faten – ibland får vinerna en nästintill rökig fatton som jag tycker tar överhanden. Det finns dock producenter som lyckas väldigt bra, som exempelvis rödvinspionjären Bernhard Huber från Malterdingen i Baden. Allt fler traditionella rieslingområden får också fram bra rödviner, som Famile Friedrich Becker som gör underbar pinot noir i Pfalz men vars toppviner tyvärr närmar sig Bourgognes prismässigt.

På andra sidan gränsen

Precis på andra sidan gränsen från dessa tyska pinot-entusiaster hamnar vi i franska Alsace, som också sett en rödvinsboom de senaste åren. Pinot noir har odlats här sedan urminnes tider men har under de senaste århundradena ofta landat i mousserande viner eller hamnat i skymundan av vitvinsdruvorna. Rött vin har an- tingen gjorts i en enkel stil, som inte varit något att skriva hem om, eller i en alltför fatdominerad, koncentrerad stil. Men de senaste resorna till området har visat att de röda vinerna går från klarhet till klarhet. Producenterna kan tack vare Bourgognes framgångar med druvan numera få bra betalt för sina röda viner och behandlar dem därefter. Bra lägen är eftertraktade, även om regelverket ännu inte tillåter beteckningen grand cru på etiketten för vin av pinot noir och alltså inte heller att skriva ut dess namn. Därför dyker exempelvis ett namn som ”Grand H” upp på etiketten på Albert Manns pinot noir från Hengst. Appellationens kommunikationsor- gan säger att det under 2021 kan komma att bli en ändring på detta och att till en början tre grand cru-lägen ska godkännas för rött vin, nämligen Kirchberg de Barr, Hengst och Vorbourg. Det skulle i så fall ytterligare befästa pinot noirs status.

I Champagne odlas mängder av pinot noir, men det mesta går till mousserande vitt och rosévin. En liten del rött stilla vin tillverkas men får väl fortfarande ses som en kuriositet man främst dricker på plats. Jura står ofta för eleganta, läskande viner av druvan, och i östra Loire har pinot noir odlats länge men mest använts till rosévin. Röd Sancerre har på sistone rönt allt större framgångar och kan stilmässigt liknas vid Alsaces versioner. Jag tycker dock än så länge att Alsace kommit längre med att hitta en identitet mellan den burgundiska elegansen och det mer personligt ursprungstypiska.

För det är det som är grejen med pinot noir. Att rakt av härma Bourgogne, som har en så lång och fantastisk vinhistoria med druvan, går inte. Därför gäller det att hitta sin egen stil, sitt eget uttryck och samtidigt låta den egensinniga druvsorten skina. Då är pinot noir som en god men aningen divig vän du inte sett på länge – lätt att känna igen till det yttre men med stark integritet, samtidigt som personligheten formats av platsen den tillbringat sin tid på. Det gör dess viner till världens mest spännande att fortsätta utforska.

TEXT: ANDERS MELLDÉN
FOTO: ANDERS MELLDÉN, NEW ZEALAND WINE

UR GOURMET 2-21