Det blir alltid som man tänkt sig, eller?

Anders Melldén

Anders Melldén minns tillbaka till en oplanerat planerad tid.

Det har hunnit bli mörkt när vi kommer tillbaka från den vedeldade bastun vid Abiskojaure. På sjön ligger isen sedan länge, så nedkylningen under bastandet har skett genom naket rullande i snön. Efter en dag på högfjället, där vår guide lärt oss om skidteknik och hur lavinfaran ökar markant över en viss lutning, är vi såklart möra – och hungriga. Väl inne där vi ska bo möter guiden Anders oss iklädd underställ och pannlampa. STF-stugan har ju ingen el, så över öppen låga tillagar han kvällens middag. Känslan av att tala med någon man aldrig mött men ändå få full förståelse för galna idéer är underbar. Vid ett telefonsamtal några veckor tidigare förklarade jag för min namne att jag ville ha med eget vin till maten, och egna glas. Visst går det att dricka gott vin i fjällstugornas duralexglas eller direkt ut kåsan. Men en vinupplevelse blir så mycket större om den jästa druvmusten hälls i ordentliga kupor. Märke spelar mindre roll. Jag råkar ha Riedel, och ett dussin av dessa fick, tillsammans med en låda gott och blandat i vinväg, åka skoter ut till stugan. Med en guide som även råkar vara kockutbildad.

I skenet av pannlampan, spislågan och fyra stearinljus njuter vi av kvällen. Förrättskrustaderna med löjrom ackompanjeras av snökyld Bollinger Rosé 2006 – den där toppårgången som lanserades i en specialflaska med ”mässingsbokstäver” istället för traditionell etikett. Till den gravade renfilén häller jag lika kall La Chablisienne Grand Cru Les Preuses 2004 som gör glasen immiga och ögonen tårade. Glädjetårar. Baconlindade haricots verts, älgmedaljonger, potatis och mängder av gräddig svampsås trivs ypperligt ihop med strama men samtidigt generöst varma årgången 2010 av Château de Pez från Saint-Estèphe i Bordeaux.

Till den kompakta chokladkakan serverar jag Tokaj. En ”szamorodni” 2013 från Istvan Balassa. Szamorodni kan ungefär

översättas till engelskans ”as it comes”, men jag gillar det svenska uttrycket ”det blir som det blir”. Det skrivs på etiketter på viner från Tokaj av druvor som skördats utan urval. Vissa kan vara angripna av ädelröta, andra är lätt övermogna, medan vissa är nor- malmogna. Man vet alltså inte riktigt vad man får – vinet ”blir som det blir”. I det här fallet blev det sött, ljust guldfärgat och underbart friskt. Den ungerska termen är förresten på väg att försvinna. Det är ju extremt sällan ett vin bara ”blir som det blir”.

Samma sak gäller en god middag. För det kan ju kännas som att den här middagen långt norr om polcirkeln mitt i vintern var en lyckträff. Men i själva verket var det så som föreläsaren och levnadscoachen Olof Röhlander brukar säga: ”Det blir alltid som man tänkt sig.” I vårt fall blev det till och med lite bättre, tack vare noggrann planering.

Nu är det två år sedan middagen vid Abiskojaure. Det senaste året har en viss pandemi gjort att vi alla fått köra lite mer ”szamorodni” i våra liv. Jag börjar tröttna på det, längtar tillbaka till tiden då saker och ting blev ”som man tänkt sig”.

ANDERS MELLDÉN

DRYCKESREDAKTÖR

UR GOURMET 2-21