TOPPKOCKAR I TOPPFORM

Kockar har ett ett tufft jobb. Det har jag redan förstått. Men att vara matskribent kan ibland vara mycket jobbigare än man tror. Det fick jag i alla fall erfara när jag nyligen begav mig till Native Cooking Award i Knuthenlund, som ligger i södra Danmark. Här skulle fem länder göra upp om segern i en krävande tävling där maten tillagas utan el och där växter plockas från gårdens odlade marker, skog och hav. Allt insamlas, tillagas och är klart för första servering inom fyra timmar. I det svenska laget ingick Rod Perez, Sayan Isaksson, Lina Ahlin och Martin Sjöstrand. Som färdmedel ut i skog och mark användes cyklar. Första dagen låg kockarnas fokus på att planera och utforska Knuthenlund. Själv tog jag det lugnt, drack lite öl, solade och åt lakrits. På själva tävlingsdagen är lagen laddade, startskottet ska gå kl 9.00 – prick. Sverige är först ut och jag vill hänga på Lina och Martin ut i skogen, få lite motion och ta några fina foton. Laget är redo. Tre, två, ett … gå! Lina och Martin gör en racerstart. Själv ger jag dem lite försprång; jag är ju trots allt journalist och inte lagmedlem. Dessutom vill jag hålla mig utanför pressfotografer och tv-kameror. Jag ger järnet! Cyklar allt vad jag kan på de små grusvägarna, men hur fort jag än trampar ser jag de två vita kockrockarna bli allt mindre framför mig. Shit, jag inser att jag cyklar på första växeln. Det går alldeles för långsamt. Jag förbannar mitt dåliga lokalsinne och att jag inte frågat vart de tänkt ta vägen. Så, förstås, är de plötsligt borta. Jag stannar, flåsar och undrar vart min kondis tagit vägen. Svetten rinner! Kanske har de åkt ner här? En stig till höger. Jag cyklar in. Återvändsgränd. Tar nästa väg. Ytterligare en återvändsgränd. Kanske har de åkt till havet. Jag cyklar ner. Trött och fortfarande med andan i halsen sätter jag mig på en sten och väntar. Hm, nu börjar det bli riktigt pinsamt. Efter en timme ringer jag tillbaka till basecamp och får höra att de är tillbaka. Jag återvänder i sakta mak. Tänker banne mig njuta av landskapet nu när jag har tagit mig ut.

Väl tillbaka är matlagningen igång för fullt. ”Vi har anmält dig till Vätternrundan”, säger Sayan skämtsamt. Min irritation över min misslyckade insats går snabbt över. I tävlingsköket smittar glädjen och fokuseringen i det svenska laget av sig och ger mig energi. Röken når mina ögon, det svider och jag drar mig tillbaka. Snart är det dags för mig att representera Sverige i tävlingens pressjury. Det är en otroligt hård konkurrens, jag vet, för jag fick smaka rätterna. Och deltagare från samtliga länder stoltserar med Michelinstjärnor till både höger och vänster. När vi senare slår oss ner för att äta middag i stora ladan kommer tröttheten – och jag som inte ens har tävlat! Att vara matskribent kan vara tuffare än man tror, och det är härmed bevisat att när kockarna ökar tempot har jag inte en chans att hänga med – inte ens på cykel. Vem vann då? Det får du veta på sid 26.

I vårt stora sommarnummer håller vi oss den här gången annars kring Gotland, västkusten och Skåne. Vi besöker Daniel Berlin och Talldungen på Österlen. Tar också vägen förbi bland annat Hörte Brygga och Österlenchoklad. På Gotland stannar vi till på Furillen och besöker sedan Jernbruket på västkusten.
I det här numret bjuder dessutom Jens Linder på recept med småfisk på menyn, vi möter Ana Ros och Hiša Franko i Slovenien, spanar in olivolja på grekiska Kreta och njuter av svala viner från Vinho Verde i Portugal.

Må gott så ses vi i köket!